Igår var vi i Lund för sövning och cytostatika i ryggmärgsvätskan. Förra gången hon hade feber och högt crp hittade de inte orsaken men de kunde inte se något i öronen pga vax i hennes trånga gångar. Frågade doktorn i Lund om man skulle kunna passa på att rensa när hon ändå är sövd och jodå de skulle försöka samordna det. Förra gången hon blev sövd kom det aldrig någon från öronmottagningen men igår kom det en läkare.
Det visade sig att hon hade en öroninfammation som hon haft länge med en massa vätska bakom trummhinnorna =( Så hon gjorde hål på dom och det rann blodgojs ur öronen hela eftermiddagen igår. Stackaren. Men jag tror inte hon haft ont. Feber fick hon också igår men som högst 38,4 så vi behövde inte ringa eller åka till sjukhuset. Idag är hon pigg igen. Hon ska få antibiotika i 10 dagar samt örondroppar, också ska de kika i öronen igen nästa gång hon blir sövd.
Kanske blir det rör i öronen sen när leukemibehandlingen är över. Thea är ju sen med talet så man kan ju hoppas att detta kan vara en orsak och att det blir bättre. Funderade på när vi var hos öronläkaren senast och fick en känsla av att det är så dumt att man själv ska ringa och boka tid där varje år. Man har ju haft annat i tankarna de två senaste åren. Och vilken barnfamilj som helst har väl mycket att hålla reda på, dumt att de inte kan kalla när det är meningen man ska gå med jämna mellanrum. Eller så minns jag fel men någon kallelse har vi inte fått.
Det var en pärs att vara på sjukhuset med stora magen. Blir en massa lyft, fasthållning och tröst i dåliga ”arbetsställningar”. Och sen iväg till apotektet och allt annat som behöver fixas. Jag brukar ha sammandragningar och ont i ryggen på kvällen men igår blev magen hård som en basketboll kanske var 5:e minut och det kändes som ryggen höll på att gå av. Puh. Men kommer antagligen få äta upp mina ord sen när lillebror har kommit och han också ska med. Kanske blir ryggont och sammandragningar rena semestern i jämförelse =) Jag kommer på mig själv att tänka att jag längar till magen försvinner så jag kan sova igen…slippa gå upp och kissa var och varannan timme och kolla blodsockret lika ofta. Och kunna sova på magen. Men hur bra sover man med en liten bebis..och sova på magen kan man väl också glömma med jättemjölktuttar =)
Tog lite extra bilder till hennes dagisdagbok (så att hon kan berätta med hjälp av bilderna vad hon gjort).
Bad och dusch med descutansvamp på morgonen.
Bedövningsplåster på porten innan vi kör.
Vägning går bra men när man försöker mäta henne bli hon en geleorm så jag gör det när hon är sövd. 19 kg och 109 cm lång.
Armband. Sen till den värsta brottningsmatchen – sätta nål i porten =(
Nu är vi uppe på operationsavdelningen. Hon åker upp där med hela sängen i hissen. Hon var rätt ledsen men blev hon lugn när hon fick titta i presentlådan. Hon väljer oftast inget utan nöjder sig med att titta. Igår provade vi att ge lite lugnande innan för det känns som hon blivit mer och mer panikslagen för varje gång vi varit där. Jag hade inte klarat av att bära henne hela vägen upp heller som jag ibland får göra. Det gick bättre men det är jobbigt efteråt när hon vill springa omkring och hon är helt vimmelkantig så man får hålla i henne.
Sen får hon sin sovmedicin. Hon vill inte lägga sig ner innan utan somnar upprätt i min famn. Sen känns det som det blir lite stressigt i rummet för de väntar med att sätta på mätutrustning och syrgas tills hon är sövd eftersom hon är så ”svår”. Men det är ingen fara, bara min känsla, annars hade de ju inte väntat.
Sen går jag och väntar i väntrummet och får komma till uppvaket när de är färdiga. Där ska hon ligga ”tippad” med huvudändan lite nedåt i 30 min och sen ytterliggare 30 min plant. För att cytostatikan även ska komma till vätskan runt hjärnan. Så runt en timme till sover hon och sen får vi komma ner till rummet igen.
Då smakar det gott med lite smörgås för det börjar närma sig lunch och hon har ju varit fastande och inte ätit sen dagen innan. Vi träffar doktorn för lite undersökning och prat.
Sen får vi åka hem och på hemvägen svänger vi förbi det gyllende m:et för lite ambojaje, pitt och opa också (hamburgare, pommes och ketchup =) )
Ja så går det till. Bilderna ser ju inte ut att orsaka ryggont och sammandragningar men det blir rätt många kamper och tårar också, och de varken vill eller kan jag ju ta kort på =)
Kram ♥
Tess Says:
Frida Says:
Malin Says:
