juni 23rd, 2011

110623_1

Igår var vi i Lund för sövning och cytostatika i ryggmärgsvätskan. Förra gången hon hade feber och högt crp hittade de inte orsaken men de kunde inte se något i öronen pga vax i hennes trånga gångar. Frågade doktorn i Lund om man skulle kunna passa på att rensa när hon ändå är sövd och jodå de skulle försöka samordna det. Förra gången hon blev sövd kom det aldrig någon från öronmottagningen men igår kom det en läkare.

Det visade sig att hon hade en öroninfammation som hon haft länge med en massa vätska bakom trummhinnorna =( Så hon gjorde hål på dom och det rann blodgojs ur öronen hela eftermiddagen igår. Stackaren. Men jag tror inte hon haft ont. Feber fick hon också igår men som högst 38,4 så vi behövde inte ringa eller åka till sjukhuset. Idag är hon pigg igen. Hon ska få antibiotika i 10 dagar samt örondroppar, också ska de kika i öronen igen nästa gång hon blir sövd.

Kanske blir det rör i öronen sen när leukemibehandlingen är över. Thea är ju sen med talet så man kan ju hoppas att detta kan vara en orsak och att det blir bättre. Funderade på när vi var hos öronläkaren senast och fick en känsla av att det är så dumt att man själv ska ringa och boka tid där varje år. Man har ju haft annat i tankarna de två senaste åren. Och vilken barnfamilj som helst har väl mycket att hålla reda på, dumt att de inte kan kalla när det är meningen man ska gå med jämna mellanrum. Eller så minns jag fel men någon kallelse har vi inte fått.

Det var en pärs att vara på sjukhuset med stora magen. Blir en massa lyft, fasthållning och tröst i dåliga ”arbetsställningar”. Och sen iväg till apotektet och allt annat som behöver fixas. Jag brukar ha sammandragningar och ont i ryggen på kvällen men igår blev magen hård som en basketboll kanske var 5:e minut och det kändes som ryggen höll på att gå av. Puh. Men kommer antagligen få äta upp mina ord sen när lillebror har kommit och han också ska med. Kanske blir ryggont och sammandragningar rena semestern i jämförelse =) Jag kommer på mig själv att tänka att jag längar till magen försvinner så jag kan sova igen…slippa gå upp och kissa var och varannan timme och kolla blodsockret lika ofta. Och kunna sova på magen. Men hur bra sover man med en liten bebis..och sova på magen kan man väl också glömma med jättemjölktuttar =)

Tog lite extra bilder till hennes dagisdagbok (så att hon kan berätta med hjälp av bilderna vad hon gjort).

110623_2

Bad och dusch med descutansvamp på morgonen.

110623_3

Bedövningsplåster på porten innan vi kör.

110623_4

Vägning går bra men när man försöker mäta henne bli hon en geleorm så jag gör det när hon är sövd. 19 kg och 109 cm lång.

110623_5

Armband. Sen till den värsta brottningsmatchen – sätta nål i porten =(

110623_6

Nu är vi uppe på operationsavdelningen. Hon åker upp där med hela sängen i hissen. Hon var rätt ledsen men blev hon lugn när hon fick titta i presentlådan. Hon väljer oftast inget utan nöjder sig med att titta. Igår provade vi att ge lite lugnande innan för det känns som hon blivit mer och mer panikslagen för varje gång vi varit där. Jag hade inte klarat av att bära henne hela vägen upp heller som jag ibland får göra. Det gick bättre men det är jobbigt efteråt när hon vill springa omkring och hon är helt vimmelkantig så man får hålla i henne.

110623_7

Sen får hon sin sovmedicin. Hon vill inte lägga sig ner innan utan somnar upprätt i min famn. Sen känns det som det blir lite stressigt i rummet för de väntar med att sätta på mätutrustning och syrgas tills hon är sövd eftersom hon är så ”svår”. Men det är ingen fara, bara min känsla, annars hade de ju inte väntat.

 110623_9

Sen går jag och väntar i väntrummet och får komma till uppvaket när de är färdiga. Där ska hon ligga ”tippad” med huvudändan lite nedåt i 30 min och sen ytterliggare 30 min plant. För att cytostatikan även ska komma till vätskan runt hjärnan. Så runt en timme till sover hon och sen får vi komma ner till rummet igen.

110623_8

Då smakar det gott med lite smörgås för det börjar närma sig lunch och hon har ju varit fastande och inte ätit sen dagen innan. Vi träffar doktorn för lite undersökning och prat.

Sen får vi åka hem och på hemvägen svänger vi förbi det gyllende m:et för lite ambojaje, pitt och opa också (hamburgare, pommes och ketchup =) )

Ja så går det till. Bilderna ser ju inte ut att orsaka ryggont och sammandragningar men det blir rätt många kamper och tårar också, och de varken vill eller kan jag ju ta kort på =)

Kram ♥

« Föregående Nästa »

This entry was posted on torsdag, juni 23rd, 2011 at 17:50 and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

7 Responses to “Sövning och öroninflammation”

Ulrika Says:

Lilla Thea! Och du också, med magen och allt.

Så exakt på pricken jag känner igen oss. Lilly har också fått mer och mer panik vid sövningen. Har också funderat på om hon kunde få lugnande innan.

Vi tar alltid en sväng förbi Max och köper strips till Lilly. Varje gång vi åker hem från ett besök på sjukhuset.
Hihi.

Så jobbigt för Thea med öroninflammationen!
Att man inte märkt det? Skall ni fortsätta hålla lite koll på det?
Lilly har nästan aldrig haft öroninflammation, men hon har supertrånga örongångar.

Det kan inte vara lätt för dej att lyfta och bära och hänga med överallt. Det är ju egentligen nu du skulle behöva få sova och vila…
Trevlig midsommar!

Kram Ulrika

Emma Says:

Men lilla gumman då!
Måste vara tufft med alla dessa sjukhusbesök och det är svårt att föreställa sig hur det är att gå igenom det ni gör. Lovis har varit sövd ett par gånger och jag höll på att lipa ihjäl mig när hon sövdes.

Hur långt är det kvar på behandlingen?
Kram!

Tess Says:

stackars Thea….. och stackars dig Malin,
kan inte vara lätt med tjock mage och massa lyft,
du måste försöka vara försiktig oxå.

Linus tyckte det var intressant att höra hur en dag för Thea kan se ut… han sa ”stackars henne” och hade lite blöta ögon…..
Vi är många som tänker på er och håller alla tummar för er.
även om det inte hjälper så kan det ju vara skönt att höra ibland när man tycker allt är pest emellanåt….
jag beundrar dig oerhört mycket min vän.

helvetes jävla skitcancer!

Frida Says:

Du är allt en riktig tigermamma!! Kämpa på och lycka till med lille skrutten!

Malin Says:

Tack för era snälla ord tjejer ♥
Ulrika: Roligt att de har så många likheter våra tjejer, inte bara till utseendet =) Lite skönt att höra ändå att Lilly också har blivit räddare, då är det väl så det är och inget man själv hade kunnat ändra på. Thea fick en hel del lugnande när de skulle lägga om hennes öppna sår efter port-a-cathen. Det blev helt infekterat och öppnade sig och då kunde de inte sy ihop igen utan det skulle läka inifrån. Ibland satt det lugnande i länge efteråt så hon vinglade omkring ett bra tag och det blir rätt jobbigt. Men det är olika hur det tar, tycker ni ska prova. Har det rätt bra annars nu när Thea är på dagis så jag hinner vila också. Jag är sjukskriven för att kunna ha koll på mitt blodsocker. Men det gör ju inte att man är piggare efter jobbiga dagar, men skönt ändå.
Emma: Vid nyår är behandlingen slut. Tyckte det var jättejobbigt med sövningarna i början men man väljer sig visst vid det mesta..
Tess: Naw söta Linus ♥ Jo det kan vara skönt att höra ibland att det faktiskt låter och ÄR jobbigt det man går igenom. Samtidigt kan jag skämmas över att det blir lite ”tycka synd om-inlägg” ibland för vi har ju faktiskt tur att Thea klarat behandlingen så bra.
Frida: Tack ♥ Hälsa Fleming!

Cissi Says:

Emilia har också börjat reagera på allt hon utsätts för. I början sa hon inte ett ord eller brydde sig när nål skulle sättas, stick i fingret eller borttagning av tejpen men i slutet av förra året så ändrades det. Hon försöker hon stoppa oss och man måste hålla i henne. Det är så skönt att hon nästan aldrig behöver sätta nålen nu för tiden. Sedan undrar jag om det göra ondare med tejpen nu när hon fått tillbaka håret?
Eller så blir de bara mer medvetna om allt som händer runtikring dom.
Det är i alla fall inte kul att utsätta sitt barn för allt detta men vad har man för val :(
Hoppas du får ta det lite lugnare!
Kram och Lycka till!

Cissi Says:

Vi har egentligen inte berättat så mycket för Emilia. När hon insjuknade var hon bara två och förstod inte så mycket. Däremot har vi läst boken ”När Agnes fick Leukemi” mycket och Emilia vet att hon har Leukemi och måste få sin medicin för att blir frisk. Boken tycker jag är väldigt bra hjälpmedel för att lägga på rätt nivå. Annars är det svårt när de är små att förklara. Man liksom bara slängs in i allt. Hela familjen. I början berättade jag också en saga som handlade om prinsessan Emilia som fick Leukemi. Då hade jag inte boken. Men då tyckte Emilia det var lite jobbigt. Hon var nog lite för liten och hade det nog jobbigt med allt i behandlingen.
Kram

Lämna gärna en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>