Nu ska jag strax iväg på en fosterhjärtundersökning. En extra koll av bebisens hjärta med ultraljud som utförs av en läkare. Blir en massa extrakollar eftersom jag har diabetes. Känner mig inte jätteorolig, hjärtat såg bra ut i det stora hela på den vanliga ultraljudsundersökningen, så skulle de hitta något fel nu så hoppas jag att det går att laga. Men lite nervös är jag allt, det handlar ju inte bara att ”träffa bebisen” som man kanske brukar säga när man går på ultraljud.
När jag var gravid med Thea var det på ett ultraljud de hittade lite smått och gott som kunde bero på en kromosomavvikelse. Fick komma tillbaka så en läkare gjorde ultraljud men han tyckte inte vi behövde oroa oss. Men sen hade han konsulterat sina kollegor och tyckte ändå ett fostervattenprov hade varit bra. Så blev det och två dagar senare fick vi veta att det fanns en extra kromosom 21.
Samma dag fick Thea sitt namn, nu kändes det som vi kände henne lite mer. Vi var jätteledsna men jag kommer ihåg att när Adrian berättade för sin mamma i telefon att hon skulle heta Thea så sa han ”med H så det blir lite internationellt” och då sa jag i bakgrunden ”så hon kan bli utbytesstudent” också skrattade vi mellan tårarna. Lite rått kan man ju tycka men man har väl sina sätt att klara en jobbig situation. Fyra veckor senare föddes hon och vi hade kommit över den värsta krisen och kunde glädja oss åt vår Thea.
Helena Says:
